26/2 – 11/3Måndag 24 februari 2020, Knivsta-Oslo-Miami Beach, Florida, USA 🇺🇸
På Gardemoen träffade jag på en bekant, men sen insåg jag att det var Fredrik Skavlan jag hejat så glatt på... Vet inte om det var slumpgeneratorn eller Bengt-Åkes beteende/utseende som gjorde att han blev ivägdragen ut ur min åsyn för extra norsk säkerhetskontroll. Han blev OK:ad (utan stämpel i baken).
Med en ny lätt diabetesdiagnos hängande över mej var jag ytterst restriktiv i loungen på Arlanda, första flyget och i loungen på Gardemoen, men på långskuttet över Atlanten (10,5 h) syndade jag en hel del både med mat och dryck. Kände hur dom stackars glukosmolekylerna irrade runt i blodbanorna utan att bli omhändertagna (eller hur det nu [inte] fungerar). Kalix löjrom är dock helt lugnt och så fruktansvärt gott tillsammans med crème fraîche och gräslök. Såg den danska långfilmen Den skaldede frisør (Bröllop i Italien/All you need is love), en småtrevlig historia och Pierce Brosnan är aldrig fel. Som vanligt misslyckades jag med att sova trots att sittplatsen kunde förvandlas till säng med kudde, lakan och täcke.
Måste ha sett emliga och otekniska ut när vi stod i den långa kön till automatincheckningen till USA, för plötsligt fick vi gå tillsammans med barnfamiljer till en kort kö med mänsklig passkontroll. Mina fingeravtryck var som oftast svårtagna, men som tur var blev jag igenkänd efter bara fyra fingrar med hjälp av mitt tidigare ”brottsregister”. Taxi till södra Miami Beach och det lilla hotellet Villa Italia, som inte såg mycket ut för världen på utsidan, men rummet var stort och väldigt fräscht. Och dom hade tagit den vanliga pilvikningen på toarullen till en helt ny nivå; där var en stor, vindlande ros, som man knappt nändes använda där den skulle användas...
En aning mer lättklädda (sol, 28 grader) gick vi ner till den södra spetsen av Miami Beach och kollade in kryssningsfartygen från Miami, världens största kryssningshamn, när de på rad gick ut till havs i den smala ”rännan”. Det var röd flagg på badvaktstornen, mycket folk på stranden, men inte så många i vattnet.
Efter en mycket god och kolhydratrik Spagetti carbonara på en italiensk pastarestaurang och en nostalgisk promenad på Ocean drive bland art deco-husen med sina högljudda restauranger med förvånansvärt mycket levande musik, stöp vi i säng redan klockan nio med försvaret att det var sex timmars tidsskillnad och vi steg ju upp redan kl 04:00 svensk tid imorse.
 
Tisdag 25 februari 2020, Miami Beach
Sängen var bekväm och kudden perfekt (min egen tunna kudde hemifrån, hade gott om plats i resväskan...), men ändå tyckte kroppen jag sovit klart redan klockan halv tre, vilket ju innebär halv nio och vår frukosttid därhemma på lediga dagar.
Frukost ute på ett annat hotell, på Ocean drive, kollandes på intressant folk och häftiga bilar. Var stolt över mej själv som lyckades förhandla fram sallad till min omelett istället för toast och stekt potatis(!), trots att det först var absolut omöjligt. B-Å var klädd som om han jobbade på baren bredvid, inklusive svart keps med gul text, men på deras stod det inte Knivsta.nu. Promenerade en mil, bland annat på ny boardwalk utefter stranden och förbi våra tre tidigare hotell här. ”Lunch” på Starbucks.
Efter lite vila var det dags att ut och gå nästa mil. Först ny spaning på kryssningsfartyg (vi är ju lite lätt nördiga): Sirena, vår favorit som vi ska åka med igen nästa kryssning (juni/juli) och den splitternya Seven Seas Splendor (med första kvinna som kapten på ett stort kryssningsfartyg) på sin andra resa, förhoppningsvis vår kommande favorit... Den obligatoriska pizzan kvällen före en kryssning avnjöts på vår italienska restaurang från 2018, på Lincoln road, restaurang- och shoppingmecka mellan 16:e och 17:e gatan. Det är lätthittat här, numrerade gator på ena hållet (men ibland finns extragator med namn, som Lincoln road) och avenyer på andra hållet. Vi bor på Washington Avenue 354, där första siffran betyder att det är mellan tredje och fjärde gatan, bra system. Åter till pizzorna; de serverades inom tio minuter och var uppätna nästan lika fort. Vi var desperat hungriga efter den tidiga och torftiga lunchen. Jag lämnade i alla fall en stor del av kanten, till mitt försvar för att ens äta denna kaloribomb. Med en liten umleitung var det fyra km hem, så jag kunde skaka ner gorgonzolan, salamin och vitlöken lite.
Det blev inte riktigt 2 mil idag, ”bara” 19,4 km. Höll oss vakna ända till klockan tio.
 
Onsdag 26 februari 2020, Miami Beach-ut till havs med Riviera
Slog upp de blå klockan halv fyra, ett framsteg på 1 timme sen igår. Tog en stilla morgonpromenad på strandpromenaden bland powerwalkare och joggare, innan vi packade ihop och checkade ut från hotellet. Taxin kom på momangen, och den intensive chauffören körde som en vettvilling, pekade och gestikulerade, drack juice (hoppas jag) och pratade i telefon. Incheckningen på kryssningsfartyget Riviera från Oceania cruises gick relativt smärtfritt, men det var flera som tittade på våra kinesiska visum i passen, men det var lugnt, dom var ju från 2016 och 2018, innan coronavirusets framfart. Var ingen fysisk feberkoll, fick bara intyga att vi inte hade över 38 grader; hade med andra ord inte behövt säkerhetsta Ipren...
Väl ombord beställde B-Å genast en uppgradering av sitt House Select (vinpaket vid lunch och middag) till Prestige Select (all alkoholhaltig dryck hela tiden). På flera andra rederier måste båda i hytten uppgradera, men här litar dom på folk. Lunch ute på däck i solen och jag var ett under av självbehärskning vad gäller mat (bara kött, grönsaker och ost), men unnade mej ett glas vitt vin och ett kvarts glas portvin (som till min överraskning ingick i vinpaketet). B-Å njöt av resans första XO-konjak (normalt pris 25 dollar + 18 % dricks och i Florida ytterligare 7 % i skatt!). Låg i en solstol, först i solen men efter ett tag i skuggan, vill ju inte bränna upp mej direkt (hade solskyddsfaktor 20 på) och gick några varv på däck (167 steg/varv) i väntan på att hytten skulle bli klar.
Halv tre fick vi tillgång till hytten (men inte väskorna), 26 kvm och med en stor balkong med två solstolar, två fåtöljer och ett bord. En flaska chilenskt rödvin (tar vi med oss hem) väntade oss på soffbordet, privilegium som stamkund på rederiet.
Hann precis packa upp de skrynkliga kläderna från de senkomna väskorna innan det var dags för absolut obligatorisk säkerhetsövning, annars får man inte följa med. Lagom till sailawaypartyt på däck började det ösregna, synd för orkestern som spelade och sjöng ganska övergiven. Efter en martini (Flirtini) resp Diet Coke i baren Martinis, gick vi redan halv sju till middag i Grand dining Room: Serranoskinka med kronärtskocka och skivad parmesan, siciliansk sallad, grouper-filé (havsabborre) och färsk frukt blev beslutet efter mycket vånda. Gott!
Orkade inte med någon show, somnade snabbt, vaggad av 17 m/s.
 
Torsdag 27 februari 2020, till havs (The Old Bahama Channel) på väg mot Aruba.
Tillbaka till halvtreuppvaknande igen. Tur man har platta och gratis internet ombord. Dock inga upplyftande nyheter, med coronasmitta i Go:teborg, första fallet i USA och jobba-hemma-dag för ThermoFisher.
Efter frukost i stora matsalen, lyssnade vi på föredrag av en amerikansk historieprofessor om Columbus och myter och hitte-på i historien. Han hade en otrolig svada, vet inte när han andades, och han gick säkert ett par tusen steg under de 45 minuternas bombardemang.
Elvakaffe hos baristan som har fått en trevligare lokal sen vi åkte med Riviera förra gången (2017), cappuccinon smakade utmärkt. Lunch i ”buffén” där man aldrig få ta själv: Grillad lax, sallad och blåmögelost.
Nytt föredrag av en annan (lugnare, stillastående, bättre) amerikansk professor i oceanografi om hur Karibien uppstod för en massa miljoner år sen, kontinentalplattor som rörde sej och vulkanaktivitet. Stannade kvar i teatern för popcorn och filmvisning: Midway. Halvvägs in i filmen hade jag fått nog av krigsscenerna till havs, övergav B-Å (andra världskriget är ju hans specialintresse) och la mej på balkongen istället. Varmt och gott men igenmulet, känns i alla fall bra med frisk luft när jag läser om nya coronafall i Sverige. Och skönt med balkong om fartyget sätts i karantän... Idag har vi haft Kuba i sikte mest hela tiden. Under Obamas tid som president fick amerikanska kryssningsfartyg gå till Kuba, men det satte Trump stopp för.
Den ryske kaptenen bjöd på cocktailparty ikväll och presenterade sina närmaste, men det skippade vi som vanligt.
Ikväll åt vi middag på den första specialrestaurangen (plats bokad hemifrån): Polo grill, specialiserad på grillat kött och skaldjur. Min hela, stora Maine-hummer såg väldigt spejsad ut. Som tur var, fick jag hjälp att hantera åbäket. Ärligt talat smakar ju hummer inte så mycket, men jag tog den för utseendets skull och för att jag kunde... B-Å njöt av sin vanliga 20 oz stora T-benstek.
Sen fick vi bråttom till kvällens show. Lyckades smita in 15 minuter för sent utan att den vansinnigt roliga amerikanske komikern kommenterade oss. Det var många andra i publiken som råkade ut för en och annan pik.
 
Fredag 28 februari 2020, Till havs (The Caribbean Sea) på väg mot Aruba
Satte fram klockan en timme i natt, så vår 42-åriga bröllopsdag blev bara 23 timmar. Ytterligare en dag utan landstigning, sen blir det jobbigare med nio öar på nio dagar. Mycket idag var upprepning från igår inklusive vädret (varmt, molnigt och blåsigt). Frukost (lättvariant i buffén, fortfarande mätta efter gårdagen), föredrag (Redan de gamla grekerna...) och elvakaffe hos baristan. Lunchen blev en snacksalig tillställning, hamnade bordet bredvid ett amerikanskt par, som konverserade med oss konstant hela tiden inklusive när vi tuggade som mest. Maten var ”A Taste of Scandinavia”, sju små rätter som sill, lax, köttbullar, räksallad och polarbröd; kände oss som hemma (och lite lätt töntiga). Föredrag om korallrev. Sen struntade vi i dagens film (Judy om Judy Garland) och gick på Afternoon Tea istället (utan ”Afternoon” för mej, jag är mycket stolt; B-Å åt däremot för två...). Middag i buffén: skål i bubbel för bröllopsdan, musslor, tonfisk, grillade räkor, grillade lammkotletter och sallad med blue cheese dressing. Show med filmmusik med Riviera Singers and Dancers. Jag var mestadels vaken.
 
Lördag 29 februari 2020, Oranjestad, Aruba🇦🇼🇾🇪
De tre kommande öarna är de nederländska ABC-öarna: Aruba, Bonaire och Curacao, men vi tar dom i lite dyslektisk ordning, ACB. De ligger i Små Antillerna strax norr om Venezuela. De har många turister, är torra, platta öar och ligger utanför orkanbältet.
Aruba är ett autonomt land (sen 1986) inom Konungariket Nederländerna (dvs Willem-Alexander är kung och statschef), men inte med i EU. Har 110000 invånare och huvudstaden Oranjestad 35000. Officiella språk är nederländska och papiamento (en blandning mellan portugisiska [mest], spanska, nederländska och engelska), men många talar engelska och spanska. Valutan är Arubansk florin, men amerikanska dollar gick bra. Medeltemperatur är 28 grader året runt, så och idag. Förr var oljeraffinaderierna största inkomstkällan, men nu är det turismen.
Vi var här på en kryssning i november 2009 då juldekorationerna var massiva. Var då på guidad tur till bland annat odling, fabrik och försäljning av aloe, en stor exportvara härifrån. Idag gick vi bara runt i stan bland Diamonds international, (lyx)affärer, marknadsstånd, hotell och casinon. Fotograferade färggranna hus, folkliv (i smyg), spårvagnen, statyer, ödlor, fiskar(e) och pelikaner.
Gick tillbaka till båten för lunch, grillad lax i poolgrillen, och skulle ut igen efter lite nerkylning och vila. Men sen orkade vi inte gå ut en gång till. Solstolarna på balkongen var perfekta på eftermiddan.
Middag i buffén: Italienska charkuterier och ostar, karamelliserade räkor, oxfilé med linssallad och fruktsallad. En perfekt måltid ute på däck. Kvällens show var en fenomenal pianist.
 
Söndag 1 mars 2020, Willemstad, Curacao 🇨🇼 🇾🇪
Kunde inte stämma in i Povel Ramels sång, ”Måste vägen till Curacao gynga så”, för det var kav lugnt.
Curacao (ska ha cedilj på andra c:et, men det klarar inte plattans ”tangentbord”) är också ett autonomt land inom NL (sen 2010), men inte med i EU. Har 150000 invånare, merparten i huvudstaden Willemstad. Officiella språk är papiamento, nederländska och engelska. Valutan är antillergulden, amerikanska dollar gick utmärkt. I Willemstad lär det finnas 750 historiska byggnader, många i vackra pastellfärger, och staden är med på UNESCO:s världsarvslista. Det blev många foton på de fina husen, liksom även på Queen Emma bridge, ”The swinging old lady”, en pontonbro (byggd 1888), den enda flytande träbron i världen, 168 meter lång. Den sammanbinder de två delarna av staden på var sin sida av en kanal. Numera är den till för gångtrafikanter och cyklister. När en båt ska passera svänger bron 90 grader och öppnar farleden. Då går det färja över kanalen istället. Promenerade omkring på egen hand på förmiddan och gjorde en guidad tur på ön på eftermiddan med fyra stopp. Visade sej att vi gjort de tre första stoppen när vi var här 2009. En personlig ung guide gjorde utflykten intressant ändå. Utbildningen på ABC-öarna följer det nederländska skolsystemet, men för studier efter gymnasiet måste man åka till Nederländerna eller (för dom som har råd) USA. Guiden hade pluggat i Amsterdam i sex år, ungefär hälften blir kvar där. Turism, oljeraffinaderi och sprittillverkning är de största näringarna. Oljan kom från Venezuela, men med ”kollapsen” där går oljeraffinaderierna på sparlåga och arbetslösheten har stigit till 20 %.
Middag i den snofsiga franska specialrestaurangen Jacques:
Amuse-Bouche
Salade de Crabe au Raifort et Sauce d’Orange Sanguine
Soufflé au Fromage de Chèvre Monte Carlo
Canon d’Agneau Roti, Purée de Haricots Tarbais et Jus Provencal
Fromages
Nu kände jag mej lite snofsig också, som skrev på franska...det fanns (som tur var) engelsk översättning på menyn. Gott var det i alla fall!
 
Måndag 2 mars 2020, Kralendijk, Bonaire 🇧🇶🇾🇪
Bonaire är en ny ö för oss. Det är en särskild kommun(!) i NL, men inte med i EU. Officiella språket är nederländska, men folket talar mest papiamento (75%). Valutan är amerikanska dollar. Har 20000 invånare, varav 3500 i huvudorten Kralendijk.
Idag väcktes vi av väckarklockan. Redan 08.15 startade vår rundtur med en mycket pratsam guide, som talade nästan oavbrutet i tre timmar. Såg flamingos men inte så många som jag hade förväntat mej på denna ö där flygplatsen heter Flamingo international airport. De unga fåglarna var vita och de vuxna alltmer rosa, beroende på vad de äter. Såg också vilda åsnor, fanns varningsskyltar för dom på vägen. Saltproduktionen ur havet är stor 400–500 tusen ton/år, där var stora salthögar med bulldozers på. Bonaire är ett paradis för dykare, har nog aldrig sett så turkost, klart vatten och korallreven ligger bara sådär 10 meter från land runt ön. Allt vatten och stora delar av land är nationalpark. Man fick inte ta något från stränderna, synd på så fina koraller och stenar som låg där. Saltkristall modell större har jag dock, åker väl i soporna, här eller hemma.
 
Tisdag 3 mars 2020, Saint George’s, Grenada 🇬🇩
Grenada är ett eget land, självständigt från Storbritannien 1974. Tillhör dock Samväldet och Elizabeth II är statschef. Engelska är officiella språket, men mest talas kreol. Har vänstertrafik. Valutan är östkaribiska dollar. Har 113000 invånare, huvudstaden Saint George’s 33000. Vi var här både 2015 och 2018.
Ön kallas ”Island of spice” och vi var på rundturen ”The Spice of our lives”. Här är väldigt grönt och frodigt och bergigt. Muskot (nutmeg) är den stora kryddan här, används inte bara till potatismos, som den antika burken jag har hemma gör ibland. Jag smakade muskotsylt, muskotmarmelad och nån illasmakande likör. Används också i parfym, tandkräm och läkemedel. Man får dock inte äta för mycket, innehåller myristin, ett amfetaminliknande ämne. Förutom nutmegfabriken, besökte vi också en frukt- och kryddodling och en romtillverkning. På sista stället ”var skilsmässan nära”: Jag sprang undan en störtskur (fast det är torrperiod) med våra paraplyer i ryggan. B-Å som var sist i sällskapet kom inte förbi alla långsamtgående i gruppen på den smala stigen och blev dyngsur och upprörd över att jag inte stannat och tagit fram paraplyerna. Inte ens provsmakning av rom piggade upp honom...den smakade rävgift!
 
Onsdag 4 mars 2020, Kingstown, St Vincent and the Grenadines🇻🇨
St. Vincent and the Grenadines är ett nytt land (nr 102 för mej, i Karibien återstår nu bara Haiti), består av 32 öar. Är väl stort som en ”flugskit” på skrapkartan därhemma, inte alltför ansträngande att åtgärda. Självständigt från Storbritannien 1979, med i Samväldet och Elizabeth II är statschef. Har 103000 invånare, huvudstaden Kingstown har 17000. Engelska är officiellt språk och valutan är östkaribiska dollar. Är en vulkanö, skryter med att ha både svarta och vita sandstränder. Odlar/exporterar bananer, kokosnötter och arrowrot (störst i världen). Pirates of the Caribbean spelades in här.
Vi möttes av reggae och oljefat när vi gick iland och taxiförare som verkligen ville visa oss ön. Kingstown var full av aktivitet, högljudd, färgglad, doftrik, kanske den mest typiska karibiska stan hittills (som jag tänker en sån). Kör till vänster och tutade frenetiskt. Fullt med hundar som skällde. Stor försäljning av mest frukt&grönt på trottoarerna. Färgrika husen på sluttningarna står på styltor, finns inte så mycket plan mark.
Balkongen är trevlig när båten ligger stilla, ute på havet är den ett blåshål utan dess like. Där satt vi mest hela dan sen. Både lunch och middag åt vi i buffén. På kvällen har borden utomhus en strykande åtgång, vilket egentligen är märkligt med tanke på hur varmt och kletigt där är. Vi satt alltså inomhus i kylan. Det var karibisk middag, vilket innebar mycket fisk, skaldjur och frukt.
 
Torsdag 5 mars 2020, Bridgetown, Barbados 🇧🇧
Barbados är ett av världens mest tättbefolkade länder, har 300000 invånare. Huvudstaden Bridgetown har drygt 100000. Fritt från Storbritannien 1966, men med i Samväldet, så Elizabeth II är statschef. Har vänstertrafik. Engelska är officiellt språk och valutan är barbadisk dollar, men USA-dollar gick bra. Lever av sockerindustri, romtillverkning och turism. Spelar mycket cricket.
Det är fjärde gången vi är här, de tre tidigare (2008, 2014, 2018) var alla på en söndag. Vi har gjort rundturer vid två av besöken, så nu höll vi oss i Bridgetown, som en vardag var en helt annan, mycket livligare och roligare, stad.
Bakom oss låg Royal Caribbeans Vision of the seas, fartyget jag firade min 60-årsdag på. Trevligt återseende!
Middag i den tredje specialrestaurangen, den asiatiska Red Ginger. Det är då jag alltid har rött på mej (jacka, glasögon, örhängen), för att smälta in i möblemanget och porslinet. Först delade vi på ett fat med stewers, sushi and tempura med fyra goda såser till, sen tog vi karamelliserade räkor och jag åt miso glazed seabass (havsabborre, min absoluta favoriträtt ombord). Dessert skulle jag inte ha, men hörde ändå mej själv beställa: crème brûlée. Det var en chokladvariant med citrongräs (sockertäcket ratade jag dock).
 
Fredag 6 mars 2020, Castries, St. Lucia 🇱🇨.
St. Lucia blev fritt från Storbritannien 1979, men är med i Samväldet och Elizabeth II är statschef. Har 180000 invånare och huvudstaden Castries med omgivning 60000. Engelska är officiellt språk och valutan är östkaribiska dollar, US dollar gick dock bra. Lever av bananer och turism. Det är en vulkanisk och bergig ö, väldigt frodig.
Var på utflykt till regnskogen och åkte Rain Forest Aerial tram, öppna gondoler med naturguide. Fick skriva på ett papper att man åkte med på egen risk, varför vet jag inte för det gick stilla och lugnt till, om än väldigt högt upp. Värre för dom som valde zipline.
Efter en sen lunch, gick vi in mot centrum och var på marknad. Varmt och tröttsamt, snart ”hemma” igen (vi har varit här tre gånger förut). Det låg två stora kryssningsfartyg intill vårt: det tyska ”Mein Schiff 2” och det amerikanska Norwegian Epic, som tar drygt 4000 passagerare. Vårt fartyg tar 1284 passagerare. Mobilen var lika förvirrad som vi med alla öar, hälsade oss välkomna till Jamaica, som inte ens ligger nära St. Lucia.
Dagens kulinariska höjdpunkt var kokt lax med örtsås till lunch och Dover sole meuniere (sjötunga) till middag. På teatern var det ABBA-kväll med extatisk publik.
 
Lördag 7 mars 2020, St John’s, Antigua, Antigua and Barbuda 🇦🇬
Landet Antigua and Barbuda är två öar som blev självständigt från Storbritannien 1981 men är med i Samväldet (med Bettan som drottning och statschef), har engelska som officiellt språk, kör till vänster och har östkaribiska dollar som valuta. Ett typiskt "OS-land": man ser bara spåren av det vart fjärde år vid inmarschen till sommar-OS. Har 96000 invånare, huvudstaden St. John’s har 22000. Lever huvudsakligen på turism och bank&finans. På ön Barbuda bor inte många, bara ett fåtal efter orkanen Irma 2017, som helt ödelade ön.
Det är fjärde gången vi är här och ändå lyckades vi boka en utflykt med fyra nya stopp. Var en fototur och förutom en vanlig guide var en fotograf med. Tog oss till ett gammalt fort, en ruin till sockerfabrik (odlades mycket sockerrör tidigare), en fantastisk strand (vid Atlantsidan, har 365 stränder, en för varje dag på året [fast inte i år]) och Devil’s bridge (en spejsad klippformation med vågkaskader). Trevligt! Guiden var en ung, entusiastisk tjej, som berättade personligt.
Efter lunch ombord (kycklingsallad med två stora skopor blue cheese dressing) tog vi en promenad i den livliga, högljudda stan med sina svårframkomliga, stökiga trottoarer (nivåskillnader, hålor, grönsaksstånd, folksamlingar, parkerade bilar...). Hälsade som vanligt på Antiguas nationalhjälte och första premiärminister (V C Bird) som finns som en färgglad jättestaty (ser ut som papier-maché!?) mitt i en vådlig trafikkorsning vid marknaden. Blev utskällda av en äldre kvinna (förmodligen yngre än jag...) när vi fotograferade gamla hus. Jag försöker verkligen att inte fotografera människor hur som helst, men hon kände sej tydligen ”träffad”. Tror nästan St. John’s är den stad på alla våra resor som det är jobbigast att gå i, känner mej obekväm (inte rädd).
Idag var vi tidiga till middan och fick ett perfekt bord ute på däck. Grillad lax, grillade räkor, allehanda skaldjur och en stor osttallrik var kvällens begivenheter. Skippade Broadwayföreställningen och hade det ”romantiskt” på balkongen istället. Båten låg i hamn till klockan 23, det är nära mellan strandhuggen här.
 
Söndag 8 mars 2020, Gustavia, St. Barth🇫🇷
St. Barth tillhör Frankrike. Var länge en fransk kommun, men har nu ett självstyre och är ett ”utomeuropeiskt land och område”. Tillhör inte längre EU, men har kvar euro som valuta. Har lyxturism, med många Hollywoodstjärnor som gäster (och då och då ett pensionärspar från Knivsta...); mina favoriter Harrison Ford och Pierce Brosnan har hus här.
Mellan 1784 - 1878 var ön svensk. Det var Gustav III som hade lite storhetsvansinne och idkade byteshandel med Frankrike (som fick tillgång till handelsrättigheter i Göteborg). Inget att yvas över att vi hade slavhandel här! Ön blev allt mindre viktig som ett frihandelsområde och till slut såldes ön tillbaka till Frankrike. Forten runt ön heter Oscar, Karl och Gustav. Flygplatsen heter Gustave III och är en sån där hemsk där folket på badstranden måste huka sej ner när planen kommer och har ett berg på andra hållet, 650 m lång landningsbana.
Gustavia har 3000 invånare, hela ön har 10000 och tre coronafall. Vi trodde därför inta att det amerikanska rederiet skulle låta oss gå iland och hade tröstat oss med att vi i alla fall var här 2017 och 2018. Men så fel vi hade, inte ett ord om corona ombord (annat än att det står först på öllistan).
Ankarhamn, var 10 minuter tenderbåt in till land. Under den tiden blev Bengt-Åkes keps med texten Knivsta.nu en ”konversationsöppnare”, när en man (på engelska!) frågade om vi var från Sverige. Själva var dom från Stockholm. Så skönt att få prata västgötska med folk. Vi som i 12 dagar trott vi var dom enda svenskarna ombord...
Kollade in alla svenska minnen, som svenska fängelset, klockstapeln, kyrkan, svenska konsulatet, gatuskyltarna, baren Le Select med skylten ”Utlämningsställe för Systembolaget. Telefonbeställningar kan göras”. Baren Gustav (där Anne Lundberg var i TV- programmet Landgång) var inte kvar; där fanns ett mer sofistikerat ställe nu. Piteå är vänort och det finns en Rue de Piteå (stavat med å!) med den svenska gatuskylten Köpmansgatan. Lyxyachterna låg på parad, en del väldigt stora.
Middag i den fjärde och sista specialrestaurangen, den italienska Toscana. Satt och stirrade ut på totalt mörker, bortsett från en häftig fullmåne, vilket fick mej att diskret brista ut i ”When the moon hits your eye like a big pizza pie, that’s amore”. Det underliga inträffade att B-Å åt fisk och jag kött, Filé Mignon med gorgonzola, perfekt grillat. På teatern spelade en fingerfärdig violinist.
På TV, sa en amerikansk läkare att äldre inte skulle ge sej ut med kryssningsfartyg. Oj, då skulle fartyg som det här få gå nästan tomma...
 
Måndag 9 mars 2020, till havs på väg tillbaka till Miami
Redan igår kväll fick vi reda på att det var en sjuk passagerare ombord som behövde medicinsk behandling iland, så kursen ändrades till St. Croix, en ö i Amerikanska Jungfruöarna. Imorse kom beskedet att vi gått mot Puerto Rico istället, men att mannen skulle hämtas av helikopter och vinschas upp. Operationen försvårades av att det gungade förfärligt. De som hela tiden gått med åkplåster bakom örat fick ”äntligen” valuta för pengarna! Bara att duscha var ett äventyr.
För andra gången på resan åt vi frukost i Grand Dining Room (däck 5) i stället för i buffén (däck 12), där nere borde det gunga mindre och så slipper man ta snedstegen runt maten själv. Ibland kom en extrastor våg som lyfte oss från stolarna och porslinet från bordet. Allt var dock fortfarande på fnissnivå. Kaptenen berättade att den sjuke mannen hade en tidigare hjärtåkomma och inte något som skulle påverka oss andra. Det var säkert fler än jag som tänkt coronavirus och karantän...
Kaptenen meddelade också senare idag att fartyget går upp i högsta ”sanitation level” på generell uppmaning till kryssningsfartyg från CDC (Folkhälsomyndigheten i USA).
Jag som tänkte få en fin solbränna de två sista dagarna, fick all utevistelse bortblåst idag. Ikväll var vi inte alls på hugget och var nästan lite griniga vid middan, väldigt olikt oss. Nu längtar vi faktiskt hem, bara nu inte SAS ställt in just vårt flyg...
Sent på kvällen höll vi på att bli vansinniga på något som stod och slog i takt med vågorna. Bengt-Åke idkade detektivarbete. Hittade inget i vår hytt. På med representativa kläder och ut i korridoren och lyssnade. Letade upp två i personalen, som knackade på intill-liggande hytter, inget där. Efter en del bryderi kom dom på vad det var. I ett förråd direkt under vår hytt, var en vagn som inte var fastsurrad utan åkte omkring från sida till sida. B-Å fick ett tack och vagnansvarig skulle få en ”åthutning”. Skönt, då kunde vi äntligen sova.
 
Tisdag 10 mars 2020, till havs på väg tillbaka till Miami
Regn på förmiddan gjorde att jag gick på historieprofessorns föreläsning trots att jag somnade på gårdagens dragning, nu gick det lite bättre. Efter lunch (A Taste of Italy med sex smårätter) kom äntligen solen tillbaka, så jag kunde njuta en sista gång.
Avskedsföreställning på teatern på eftermiddan, som, som vanligt, avslutades med att ensemblen och publiken tillsammans framförde YMCA med armviftning och steg och allt. Kul!
Sista middan intogs inomhus i buffén. Hur fin mat det än är, längtar man till slut efter falukorv i ugn därhemma. Har hängt mycket hos baristan och avslutade kvällen där med en sista cappuccino och B-Å fick sin XO-konjak...
Blev glad när jag insåg att tidsskillnaden bara är fem timmar, USA införde sommartid i söndags. Väskorna är packade och står utställda i korridoren.
 
Onsdag-torsdag 11-12 mars 2020, Miami på väg hem med SAS
Gick av båten bland dom sista. Fann en demolerad väska i ankomsthallen och fick fota och göra en anmälan. Hoppas vi får pengar till en ny, för de stora, tjusiga, dyra väskorna må vara lätta och lättrullade men är också lättskadade och såg slitna ut redan efter första resan. Taxi till flygplatsen. Fick vänta 2,5 timmar innan SAS öppnade så vi kunde checka in. Satte oss så långt från alla andra och hoppade till varje gång någon hostade eller nös. Coronaviruset är den nya terroristen in spe. Medvind hem så flygtiden var 8 1/2 timme. Jag sov lite!